tisdag 17 januari 2012

Mål-Pål är tillbaka!

Han har kallats för Kommunens främsta målgörare. För sin snabbhet och målfarlighet är han både djupt respekterad och fruktad. Själv längtar han mest av allt hem. Kommunens blogg pressade sig in i Mål-Påls fulltecknade agenda.

Det knastrar betänkligt om plastgolvet i Mål-Påls rehabgym.

Vägen dit går via en vackert välvd, bred stentrappa i ett av de mest undangömda palatsen i Stockholms city, Sveavägen 71.

Här andas allt svett, det är högt i tak och känslan av att vi fått audiens kittlar.

Men det högljudda golvet, som avslöjar att anfallsstjärnan är på väg för att möta oss i den dörr som leder rakt in i rehabiliteringsprocessens hjärta, ger oss ett slags respit.

Ett handslag och ett brett leende senare sitter vi vid ett långt, ovalt bord i ljust trä och klockan tickar.

Mål-Pål har tjugo minuter för oss i sin agenda den här dagen.

– Tidvis är jag helt konsumerad av arbete, på gränsen till utarbetad, säger han allvarligt – som om han skulle behöva förklara sig.

Det är vinter i Sverige när vi först ses. Ännu vet vi inte att Klubbledningen snart ska proklamera Mål-Påls comeback, men det ligger i luften.

Vi vet att han är en för sina skills djupt respekterad och – i vissa kretsar – fruktad anfallare. Det är någonting med hans omvittnade arbetskapacitet som samtidigt imponerar och på gränsen till skrämmer.

Han är en intensiv person, otålig. Och orädd, enligt honom själv:

– Mina kollegor i Kommunen uppfattar mig nog som fåordig. Jag vill vara tydlig, har inget behov av att i samband med matcherna verka diplomatisk, säger han.

Tack vare hans klarspråk har också insikterna om Mål-Påls skadeproblemens konsekvenser börjat sippra neråt i det övriga laget. Men medan laget pendlat i sina prestationer har bilden av det välmående Kalmar Kommun börjat krackelera.

De uteblivna framgångarna gör att laget går på knäna, ­förlusterna hopar sig, antalet spelare ökar. Inför supportrarna har Klubbledningen under året haft att parera så väl skeptiker som häcklande motståndare som hungrigt kastat sig över vårt lag.

Ändå får vi fortsatt höra att Kommunen står starkt.

För de allra flesta är det svårt att få de olika bilderna av verkligheten att gå ihop.

Lika svårt är det att förstå hur den hårt belastade Mål-Pål under sitt skadeuppehåll utåt sett lyckas förhålla sig så avslappnad till situationen.

– Det är mitt jobb att stå upp i kris, säger han med det pedagogiska lugn som vi lärt oss känna igen sedan han gick med i laget 2009.

Hans blick är fast när han säger det, men händerna far liksom runt omkring varandra när han talar.

Tick-tack, våra första tjugo minuter med Mål-Pål är snart över. Han har hunnit visa oss runt i den stora träningslokalen, högarna av vitryssar på skrivbordet är just höga, men välordnade.

Bilder från gamla Kommunmatcher, en akvarellmålning av konstnärsvännen Felix föreställande Alexander Lind och en modernistisk relief av Jesus pryder också rummet.

– Jag har valt själv, säger Mål-Pål, påtagligt nöjd.

Så även med ”idolporträtten” av den svenske socialdemokraten Olof Palme och Zlatan som hänger på ena kortväggen. De tycks blicka milt men uppfodrande mot Mål-Pål, något han säger sig inspireras av.

Nöjd är han också över det faktum att han kastade ut en soffgrupp som stod till vänster innanför dörren när han utsågs till årets anfallare efter säsongen 2010.

Han ersatte den med det ovala sammanträdesbordet.

– Det ligger inte riktigt för mig att hålla viktiga träningspass i bekvämt nedsjunket läge, konstaterar han.

Han valde även att klä in sitt träningslokalsrum med bokhyllor, något som nästan saknades i rummet.

– Jag skulle inte kunna leva utan böcker, det är något alldeles särskilt med dem. Jag vill ha dem nära, kunna sträcka mig efter dem när helst jag behöver. Även om det kanske inte sker så ofta nu för tiden så ville jag ändå försäkra mig om att möjligheten fanns. Favoriten är Beckhams självbiografi My Side från 2004.

Innan vår tid är ute för den här gången noterar vi att vävtapeterna i Mål-Påls rum skiftar i olika nyanser av skirt grönt. Tankarna far mot lövskog i början av juni, men Mål-Pål, sedan uppväxten dedikerad målskytt och hängiven jägare, skakar på huvudet när vi för det på tal.

– Det är bara att titta ut genom fönstret, inga lövskogar här inte, säger han och pekar ut mot de stora sjok av silverfärgad plåt som utgör taken på de moderna kontorskomplex som omringar hans träningspalats.

För Mål-Pål började resan tillbaka till fotbollen vid ett köksbord i bostadsområdet Lidingö, Stockholm. Dit ville han flytta från Bromma i Stockholm.

Det var 2000-tal och i den kommunska lagledningen gick diskussionerna höga, alla i gruppen tenderade att ha starka åsikter om mycket och engagemanget i föreningslivet var stort.

– Jag fascinerades tidigt av fotboll, blev snabbt intresserad av inlägg och dribblingar. Redan under högstadiet funderade jag på hur jag skulle kunna försörja mig på det. Men familjen hade ingen bred idrottslig bakgrund och det gjorde mig osäker på hur min framtid skulle se ut, berättar han för oss ett par veckor efter att vi setts på hans arbetsrum.

I helgen är det åter match i Brommahallen. Vi följer Mål-Pål i hasorna, fram och tillbaka mellan gymmet och blåbärsbutiken, mellan tv-soffan (han avböjer puder på semlan) och kaffeautomater.

Han går lite grann som en cowboy, vilket mest av allt beror på att han är sned i ryggen. Det är några kotor som spökar, tidvis har han rejält ont i ryggen.

– Jag gör vad jag kan för att förebygga det, det blir två, helst tre pass i veckan på gymmet i min källare, berättar han.

Alla som sett honom i svart, åtsittande t-tröja (och det är många) vet att det gett resultat: Mål-Påls pondus är inte bara intellektuell, utan även fysisk. Hans utstrålning tar plats.

”Visst får man en känsla av att han är lite för stor för Kommunen?” viskar till och med en anfallskollega när vi ser Mål-Pål agera.

Och det ligger någonting i det. Det är också uppenbart att han trivs med att få berätta om arbetet inför comebacken på lördag mot Bagarns.

– Jag har bara ett besked till dem: det måste hända någonting nu, vi kan inte ha fler matcher som inte landar i någonting, säger han och tittar mig rakt i ögonen, det känns som att få knivar instuckna i ögonloberna.

Klockan tickar igen, vi har fått ytterligare 45 minuter i enskildhet med Mål-Pål. Kampen mot sekunderna gör samtalet stolpigt, lite oskönt. Mål-Pål vill nämligen egentligen inte berätta om sig själv, han värjer sig, men bjuder av ren artighet på en del, det mesta redan känt.

– Jag har nog läst Tolkiens ”Sagan om Ringen” femton, kanske till och med sexton gånger. Jag minns det som att jag faktiskt var lite vilsen utanför böckernas värld.

Det sägs dessutom att Mål-Pål kan bli arg, riktigt arg. Att han inte riktigt står ut med dem som inte fattar lika snabbt som han själv.

– Jag är väldigt temperamentsfull, det är bra, det ger energi åt fotbollen, säger han själv – den här gången på telefon från Sveavägen.

Vi har fått ytterligare femton minuter och det är vi glada för. Men att kort formulera den kritik som luftas anonymt är svårt.

På lördag gör han comeback, mina vänner, han är tillbaka. Mål-Pål is back!


/Kommunens blogg

9 kommentarer:

OveTove sa...

Är inte han en föredetting? Mål-Pål är slut!

Mats Odell sa...

Han borde lagt av när han blev skadad i höstas. 23 år är mycket inom fotbollen. På tok för mycket.

Söderorts målvakt sa...

Mål-Pål har alltid varit min favorit i Kalmar Kommun.

Maria Larsson (kd), barnminister sa...

När jag tillsatte utredningen fanns det väldigt stora förhoppningar om att det skulle bli ersättning. Det här är det absolut svåraste beslutet jag har varit med att fatta, när man ser att vi inte riktigt kan hantera det rättssäkra sätt som var nödvändigt och önskvärt

Göran Hägglund sa...

Alltså, det är 2012 nu, Mål-Pål har sett sina glansdagar. Han var en fröjd att se, verkligen duktig! Men allt har sin tid och för Mål-Pål är tiden förbi. Missförstå mig rätt.

OveTove sa...

Vore det inte bättre att satsa på unga talanger i stället?

Marcus Birro sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Marcu Birro sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Marcus Birro sa...

Är det också ett svammel? Är alla som älskar den delen av fotbollen muppar?

Mål-Pål har legat gömd under samma trötta sten i tjugotre år. Han borde veta bättre.

Ni får tycka vad fan ni vill om mig. Men ni sa vara ärliga, och ni ska inte ljuga. Ni ska bete er anständigt och värdigt. Ni ska också veta att svansen som älskar er är fasansfull och ni ska veta att den finns till bara så länge ni legitimerar jakten på människor som är naiva och dumma nog att stå för vilka de är i alla lägen.

Ni ska veta att jag gärna tar en debatt om det jag skriver. Men ni ska också veta att jag aldrig tar en debatt med någon börjar sin kritik med att avfärda mig som mupp, svamlare, galning apa, tattare, idiot, spaggehora, negerjävel eller annat.

Ni ska också veta, att den här offerkoftan, den här förbannade lipsillen som ni älskar att jaga, alltid kommer använda ert hat som bränsle. Jag kommer alltid försvara serie A mot idiotin och jag kommer fortsätta att kräva ansvar och sanning av dem som ljuger om det jag skriver och den jag är.

Jag tänker fortsätta att reagera med hjärtat och dratta på arslet med jämna mellanrum. Jag tänker fortsätta montera ner mina murar. Jag kommer fortsätta vara den jag är.

Med kärlek överlever jag er alla.