0–0 när spelarna till sist slöt upp i Brommahallen

BROMMA Tempot var inte det högsta och tacklingarna lyste med sin frånvaro och sällan har Klubbledningen varit så orolig över walk over som i lördags. Enligt uppgifter till Kommunens blogg erbjöd man till och med ersättning till spelare för att de skulle dyka upp. Matchen slutade mållöst och Kommunens nya spelmodell visade sig vara ett taktiskt uppsving.

När Kalmar Kommun spelar brukar laget oftast låta motståndarna ha det klart största bollinnehavet. Så var det även i lördagens möte mot gamla Tessinparken. Skillnaden den här gången var att lagen uppenbarligen hade kommit överens om att inte tacklas – och det gynnade Kommunens nya bolltrillande spel mer än Tessinparkens vanligtvis mer fysiska fotboll.

Det gick inte alltid så snabbt, men när Mål-Pål eller den enastående Filip Dalarn växlade tempo var det svårt för Tessin att hänga med. I halvtid stod det trots det 0–0, något som Tessinparken sannolikt var mest nöjda med. För första halvlekens största chans var Kommunens: i slutminuten rev Martin boll ner en motståndare och friställde Mål-Pål. Men Tessins målvakt gick tidigt och lyckades rädda Mål-Påls skott vid sin högra stolpe.

– Kalmar försvarar sig väl och borde ha tagit ledningen. Men det var en fin räddning av vår målvakt, kommenterade gamle Tessins lagkapten i halvtidspausen.

Även Mål-Pål intervjuades.

– Vi spelar med nytt spelsystem, som jag inte vill gå in närmare på exakt vad det innebär. Vi spelar klokare nu och vi håller ihop laget på ett nytt sätt sen har vi ju Back-Kalle, något som gör att vi är bäst i hela serien, känns det som ibland. Tessin kommer upp i kontringar ibland som är farliga, kommenterade Mål-Pål som hade namnsdag dagen innan matchen, den 25 januari.

Under pausen fortsatte Kommunen sin ansvarsfulla offensiv, medan Tessin nöjde sig med att tuffa på som vanligt i hopp om att det dåliga ölsinnets bakfylla i Kommunen skulle ta ut sin rätt.

Spelare erbjöds lön för att komma till matchen

På grund av att lönehelgen sammanföll med tidig match var Klubbledningen enligt säkra källor skräckslagen innan matchen. Hotet om kraftigt manfall gjorde att man för första gången någonsin erbjöd ersättning till spelare för att de skulle dyka upp.

– Det är fullständigt nonsens, våra spelare behöver ingen ersättning. Passionen för fotboll och för Kommunen är så stor att de till och med skulle vara villiga att betala för att få vara med, det här är större än livet självt för både dem och för oss med, säger Klubbledningen när Kommunens blogg efter matchen.

Men när bloggredaktionen ringer upp heta nyförvärvet Daniel Holmberg är tongångarna annorlunda. Han berättar att han sent på fredagsnatten erbjöds ersättning för att delta i matchen.

– De erbjöd mig två biobiljetter för att att jag skulle komma, det stämmer bra det. Jag kunde tyvärr inte vara med ändå men de la fram ett sånt förslag ja, säger Daniel Holmberg i en kommentar.

När Kommunens blogg når Klubbledningen svarar hen och lägger på luren. Bloggen söker efter lagledaren Jens Jonasson.

/Bloggredaktionen

Mål-Pål: Det är ensamt på toppen

Kalmar Kommun seglar i sällan skådad medvind och Mål-Pål hyllas som mannen bakom verket. För Kommunens blogg berättar han exklusivt om sin syn på ledarskap, dopningsanklagelserna mot honom och kompisen Filip Dalarns jobb inom reklambranschen.

OM EN KNAPP VECKA är det dags för ny korpmatch i Division 3A. Mål-Pål har rensat skallen med en fjällvandring, han tog ut sig rejält i senaste matchen och han längtar efter att få komma i gång. Han åker till Brommahallen med höga framgångskrav på sig, men trots det vackra målet senast nöjer sig Mål-Pål med att klara sig kvar i serien och har det som målsättning. Kanske har han lärt sig Kommunens svaga säsongsinledningar.

- Det har inte med det att göra. Den här målsättningen meddelade vi redan i våras och vi tycker att den känns realistisk.

Hur ser du på Kommunens misslyckande?

- Det är inte upp till mig att analysera höstens insats, men det är klart att man blir förvånad. M.Bo satt ju i bloggen och sade att vi skulle plocka guldet. Jag känner M.Bo och inser att så snett ute kan man inte vara. Teoretiskt sett kan hela laget missa en formspikning. Det måste ha varit något mentalt. För ett par år sedan trodde vi formtopp bara var muskler och ben. I dag vet vi hur starkt de mentala aspekterna spelar in.

Är du orolig för att samma sak kan hända er?

- Nej, och jag har mycket svårt att se att det skulle göra det.

Vad kan man göra som anfallsspelare när ett seriespel börjar gå snett?

- Man får försöka lyfta fram dem som är kvar att tävla och säga att nu har du din stora chans, men mitt viktigaste arbete sker före seriestart. Jag ska se till att de aktiva får ett optimalt prestationsklimat, att allt flyter friktionsfritt, ha samtal, ge stöd. Då skapar man tryggheten, lagkänslan.

Varför är det så viktigt att en kanonspelare som Back-Kalle känner att han ingår i ett lag?

- För att det är ensamt på toppen. Ju bättre Kalle blir, desto mer seglar han ifrån sina rötter och sina barndomskompisar. Man tror det kanske inte, men de här individualisterna är ensamma. Ska de uppleva en trygghet i en grupp ska de göra det med sina lagkamrater. Fokus ligger inte på en person, utan på en grupp.

Har du en mjukisstil som målgörare?

- Det är riktigt att vi i laget prioriterar mjuka värden. Vi jobbar mycket med människan och att få henne att må bra. Det bygger på dialog och medinflytande. Samtidigt finns det saker i mitt spel som jag inte gör avkall på en millimeter: krav, speltid, regler och eget ansvar. Det skulle till exempel aldrig falla mig in att tillåta någon av de aktiva att bo för sig själv under ett seriespel. Aldrig i helvete!

Står det här i kontrast till hur fotbollen skötts tidigare.

- Jag har varit med länge och jag får nog säga att det har inte funnits någon bakomliggande idé kring sådana här saker tidigare.

Förra omgångens snyggaste mål, en av årets mest tongivande anfallare, veckans kommunalarbetare vecka 4. Hur känner du innerst inne för alla utmärkelser?

- Jag har faktiskt lite dåligt samvete. Det har blivit lite för mycket av det under ett år. När jag fick Veckans kommunalarbetare tyckte jag att det kändes lite fånigt. Det var mer som att jag fick belöning för att andra gjort bra resultat. Folk säger att jag inte ska be om ursäkt och att jag får se mig som symbol för våra framgångar, men jag tycker att det känns som en belastning.

Är du rädd för att falla tungt den dagen det börjar gå dåligt?

- Sådant bryr jag mig inte ett smack om. Det är mer att betydelsen av min insats får för stor proportion till vad den är värd. Visst påverkar jag stämningen och atmosfären i laget, men det är ju bara en del av idrottarens verksamhet, där andra är minst lika viktiga.

Nämn tre anfallare som du inspirerats av?

- Den förste är en gammal klasskompis. Han heter Fille och var otroligt noga med att lyfta fram dem i laget som inte var bäst och göra dem betydelsefulla. Sedan är jag väldigt imponerad av Martin boll, eller M.Bo som han börjat kalla sig. Han är väl den anfallsspelare som står för begreppet demokratiskt måltjyvande. Den tredje får bli Marco van Basten, en nyanserad anfallare som har förmåga att lösa problem genom prestation.

Du fick mycket kritik när du blev anklagad för dopning i våras. Var det ett utslag av spontanitet eller ett planerat utspel?

- Absolut inte planerat. Jag är en känslomänniska. Samtidigt är jag medveten om att det är farligt att hålla å¨med sånt även om det inte är bevisat.

Ångrar du dig?

- Ja, det gör jag. Jag ska inte hålla på med sånna grejer, för det finns ingen anledning att provocera på det viset. Samtidigt var det ju skälet till att jag fick många bollar i mål. Jag sa till M.Bo, när han ringde och berättade att jag investerat 25 000 kronor, att i så fall borde ju kanske AIK-Henke ha haft två miljoner, så mycket som han hycklat om dopningsfrågor.

Hur kan du vara så säker på att inte dina lagkamrater dopar sig?

- Därför att vi till skillnad från många andra har en kultur och ett system där vi genomför regelmässiga tester. Jag har sagt att jag slutar om jag avslöjas igen, och det står jag för. Jag skulle tappa all motivation för att jobba vidare.

Din lagkamrat Filip Dalarn jobbar inom reklamvärlden. Hur ser du på det förhållandet?

- När sånt där tas upp på ett negativt sätt blir jag ledsen för Filips skull. Han gör ju bara sitt jobb. Det är ju tråkigt om en duktig yrkesman inte ska kunna utföra sitt jobb, för jobba det kan han ju. Vi har en överenskommelse att jag behandlar honom som vilken lagkamrat som helst.

Vi går fem år fram i tiden. Kommunen kanske har vunnit sitt första guld och du bestämmer dig för att sluta. Vad kommer hända med föreningen?

- Jag tror att vi kommer att vara minst lika bra. Våra bästa namn just nu finns säkert kvar och av alla de duktiga juniorerna vi har kommer säkert ett par att blomma, så jag tror att vi kommer att göra en bättre säsong än 2012-2013 var. Jag hoppas att vi har utvecklats på anfallssidan. Jag tror mycket på han den nya, Daniel Holmberg. En målskytt i skaplig klass vore häftigt.

Kommer du att kunna stiga av i rätt ögonblick?

- Jag är 30 år om fem år och om jag ska köra på över säsongen 2018-2019 måste jag känna att jag är lika motiverad som när jag klev på, för det kommer att krävas mer av mig då. Visst, jag kan väl förvalta det här i två år och ta det lugnt, men nej, det skulle aldrig falla mig in att fortsätta om jag inte hade idéer och drev på.

/Klubbledningen

”Vi är här för att vinna”

STADSHAGEN Gustav Hallmer och Erik W är två av Kalmar Kommuns mest tongivande spelare. När de två nu på lördag begår efterlängtad comeback i den burgundyfärgade tröjan är siktet högt ställt.

– Vi är här för att vinna hela serien, ta hem mästerskapet, säger Erik W.

Det är en befogad målsättning. Erik W och partnern Hallmer rankas som två av Divisison 3 A:s viktigaste spelare, och även om det var ett tag sedan de senast representerade Kommunen är en seger på lördag att vänta.

Erik W kommer efter drabbningen mot Testaccio Calcio på lördag att spela säsongen ut med sin tidigare parhäst, Hallmer, och lovar att fortsätta representera Kalmar Kommun när hans doktorandperiod löper ut i juni.

– Hallmer och jag kände kanske båda två att vi ville ha nya utmaningar. Vi såg lite olika på hur vi skulle utvecklas, säger Erik.

Wetter och Hallmer är två av Kommunens viktigaste spelare och när Klubbledningen efter nyår frågade om de ville fortsätta spela  var det av allt att döma inledningen på ett samarbete som kan bära långt. Helt problemfritt är det dock inte att helt plötsligt börja spela med någon annan än den man är van vid.

– Det är mycket som ska fungera. Bara för att jag och Erik är bra är det inte säkert att det klickar. Man måste hitta sina roller igen och det är inte det lättaste. Därför pratar vi så mycket vi kan, vi går igenom allting, förklarar Hallmer.

Han säger att han, som så många andra, började med fotboll för att han var för dålig i skolan. I fotboll var han alltid bra, och när han började fokusera på det började också de personliga framgångarna rulla in. Hallmer är i dag rankad etta i Kommunen, och han ångrar inte sitt val även om en del av hans skolkamrater ofta lever sina liv i skymundan av de som satsade på sport och dessutom drar in mindre i lön.

– Jag får spela roliga matcher, bo i en trevlig lägenhet i innerstan och just nu har jag fått låna mina föräldrars bil. Kvaliteten på mitt liv har blivit markant bättre, och det är ett väldigt bra liv, man kan leva länge på en fotbollsmatch med massor av fotbollsgodis, säger han.

På lördag väntar första matchen på vårsäsongen för det nygamla fotbollsparet, och bortsett från att Wetter å Gustav inte är riktigt samspelta ännu besväras "Gute" dessutom av en skada.

Det är muskler vid nacken och axeln som ”krampat ihop sig”, men han går på behandling och känner sig bättre och bättre för varje dag. Det gör att han ser fram emot lördagen med tillförsikt.

– Vi är här för att vinna, men i slutändan är det inte resultatet som räknas. Vi vill hitta vår linje och vårt spel. Vi spelar för att ha Testaccio som ett test, säger Hallmer.

Varje dag när skolan var slut ställde sig den nioårige, men redan 175 centimeter långe Erik W utanför porten och väntade på att tränaren skulle hämta honom. Sedan cyklade de genom Lunds gränder till handbollsgymnasiet i ett stilla kvarter i universitetsstaden.

Där tränade Erik och hans lagkompisar, som handplockats av lokala idrottsmyndigheter, fem eftermiddagar i veckan.

Erik ”Prins” Huldt var Wetters förste vän. Han minns att den ovanligt långa killen inte gillade handboll. Han var orörlig och klumpig och träningen var hård. Spelade fotboll gjorde han för sina föräldrars skull. De hade sagt åt honom att träna och då gjorde han det.

– Wetter sprang inte så bra, han var långsammare än andra, men sedan blev han bra på att ta upp bollen med händerna och kasta iväg den, långt. Han var varken bättre eller sämre än de andra killarna i laget, säger Huldt på sitt kontor många år efter att han träffade pojken som nu är stjärna i korplaget Kalmar Kommun.

Vi träffas på Mellqvists fik, nära Mariatorget, där Huldt ser en ny generation av utvalda stockholmskillar varje eftermiddag efter skolan. Vi åker runt i stadens skolor och kikar efter skolelever som liknar Wetter när de är nio, tio år gamla. Enligt kraven ska pojkarna vara långa, föräldrarnas längd noteras och benundersökning äger rum för att beräkna hur långa killarna blir i vuxen ålder.

– Men de måste vara rörliga också. Bara att vara lång räcker inte, poängtera Huldt.

/Bloggredaktionen