Och då har jag ändå följt cirka 30 säsongsöppningar; när
glädjen över att kulan åter är i luften inte sällan förbytts i tvivel och
tristess på grund av den låga spelkvaliteten. Som under det trista 1-1-mötet
mellan Kommunen och Goldens Studs ifjol och mot Runehunda (2- 2) 2009, också
det på gruset i förorten.
Men de första 40 minuterna i fredags var, trots allt, riktigt kul. När
tjälen fortfarande biter sig kvar i markerna utgjorde Kristinebergs IP rena
Wembley-mattan för aktörerna.
Motståndet mot artificiellt underlag tycks annars vara allt annat än kompakt bland spelarna, flera generationers vetenskap har förfinat konstgräsets förutsättningar.
Det har redan förlängt säsongen - träningsmässigt.
Men än saknas acceptans för att det även skulle göra seriespelet längre, främst
under vintermånaderna februari och mars.
Ett uppehåll från början av december till slutet av januari,
som i Danmark, skulle göra att utomhuskorpspelet i Sverige kunde rätta in sig i
EU- ledet.
Det är märkligt att den debatten inte förs när svenska korpklubbar så gärna vill närma sig kontinenten och ett ökat antal tävlingsmatcher
står högt på önskelistan.
Kommunbloggen:s korppremiärsnedräkning har istället bjudit
upprepningar som uttalade av en papegoja. Mål-Pål hit, revanschlusta dit. Grusplanerna i Fruängen och Bredäng
har fått mest kritik.
Men är det någon som tror att AIK-Henke haft lika lätt att
få en sådan klinisk träff på en dammig och ojämn grusplätt? Nils Dahlberg
pressade bollen stenhårt som han hade fått läget på en golfgreen. Yannick
Hallmers lätt skymmande gestalt hjälpte till att fördröja reaktionstiden för
gamle Kommunhjälten Mål-Pål.
Det segervissa hemmalaget fick därmed en bra start för sin
kontringstaktik. Med två mittfältare kvar på egen planhalva, Nils och Fille
Dalis, fick Hallmer slita ont för att alls få med spetsen Martin boll i spelet.
Det gjorde de alldeles utmärkt. 1 - 1 hade varit orättvist, och några snabba omställningar visade att Ortens Favoriter inte har samma
harmoni i försvaret som när Back-Kalle och Erik W dominerade i eget
straffområde.
Kommunens långe mittback Kalle visade prov på suveränt
huvudspel och föll aldrig offer för myten att en enkel försvarare aldrig kan tända
flamman.
I den tveksamma situation som bara minuterna senare ledde
fram till Filip Dalarns knuff på en stackars ungtupp I Ortens Favoriter ämnade den
suveräne domaren Ola först instinktivt att varna spelaren för filmning. Med det
gula kortet uppdraget ur bröstfickan ändrade sig rättskiparen sedan och det
fick räcka med en tillsägelse, till Filip.
Det var inget trovärdigt beslut. Det är väl bra att domaren
tänker efter, men vem dömer egentligen? Förbindelsen med spelarna kan nog också
distrahera. Under några sekunder såg Ola faktiskt inte ut att veta vad han
tyckte.
Ett slags moralisk rättvisa skipades när Ortens Favoriter
slapp en frilägesutvisning sedan Martin boll blockerades av en långsam försvarare
som om han var kvar som knatte på grusplanen i Fruängen.
Det hade faktiskt kunnat bli triss i straffar när Bebban i
slutet stoppade ett skott med armen. Men Ola friade liksom Kommunens tillresta
supportrar gjorde när bollen sökte handen på en annan försvarare.
Jag stannade till hos de två, för första gången i år, mycket
duktiga mitt-mittfältarna under veckans ”after game”-öl som Back-Kalle ordnat. Spelarna
och alla som följer sporten ska vara glada att det finns några som vill ta sig
an det svåra uppdraget.
Kommunen missade en bråkdel av sina chanser i andra halvlek.
Klubbledningen har i mina ögon fortfarande för många yttermittfältare i sitt lag.
OveTove är en fristående, anonym kolumnist och krönikör på Kalmar Kommuns blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar