MINNE Tre av fyra ungdomsdomare i Stockholmsområdet slutar innan
de har varit verksamma i ett år. Nästan alla känner av trycket från föräldrar
och ledare. För några år sedan utbildade Stockholms fotbollförbund
(STFF) 1 295 domare. Fortsätter trenden från tidigare år kommer endast 324 av
dem att vara verksamma om ett år. Med det i bakhuvudet vill jag dela med mig av
mitt minne. Mitt minne från tiden med visselpipan i mungipan och färgglada kort
i skjortfickan.
Trycket från de vuxna runt planen är den vanligaste orsaken
till att unga domare slutar, förbundet måste aktivt försökt åtgärda problemet
genom att uppmuntra klubbarna att ha domaransvariga och att införa nolltolerans
för ledare och spelare.
Jag minns när jag själv gick domarutbildning i Växjö där jag
växte upp. Vi tittade på offsidesituationer, lärde oss mäta avstånd och springa
längst sidlinjen. Det var brett, högt och lågt. Jag tar av mig ringen. Trots
att domararvodena ökat i större takt än inflationen har vi inte fått det
resultat vi hade hoppats på ännu, det är tyvärr lika många domare som lägger av
nu. Men vi hoppas att det ska innebära förbättringar på lite längre sikt. I
söndags hade vi en mönsterdomare, han var tydlig, pedagogisk och höll en jämn
nivå. Domarkursen, som kostar 400 kronor, får man betala själv – men jag tror
inte att det är det som är problemet. Utmaningen ligger i att passionen för
uppgiften måste vara den starkaste drivkraften, det håller inte att sitta på avbytarbänken och döma.
Pengar var visserligen inget problem för mig när jag
tog min examen, redan efter fyra matcher har jag tjänat ihop till det där igen,
och det är många som dömer fler matcher än så på en vecka. Självklart tog jag
inga mutor, även om det faktiskt erbjöds. Jag tar på mig ringen. Många av mina
vänner har slutat döma och även jag, men vår domare i söndags fortsätter, det
tycker jag han gör rätt i. När jag pratade med honom efter matchen, vi talades vid länge och
väl, berättade han att det kan kännas jobbigt ibland. Han betalade själv sin
domarkurs i februari för två år sedan. Enligt honom är det inte i
utbildningsfasen det brister. Kursen hade ett bra upplägg. Och jag vet att
förbundet brukar bjuda in domare som varit med länge, som får berätta om
allt vad domarjobbet innebär.
På min tid fick vi även se bra filmer och läsa
intressanta böcker. Jag var bara 13 år när jag kom till förbundets domarkurs.
Att i den åldern utsättas för påhopp från föräldrar och tränare var oerhört
jobbigt. Och när jag gick vidare fortsatte jag att känna trycket från
resultatfixerade vuxna. Många vuxna har ironiskt nog mycket att lära av sina barn. I mina första matcher var barnen som mellan åtta och nio år. De är där för att göra
något som de tycker är kul; spela fotboll och träffa sina kompisar, medan vissa
vuxna bara bryr sig om resultatet. Ibland gjorde jag bort mig med ett felaktigt
domslut och då var de på mig direkt. Baksidan av det här jobbet är just
vinnarskallarna som står på sidlinjen och gapar. Men då funderade jag aldrig på
att sluta, det är var så skoj att hålla på för det mesta.
När jag avancerade i
hierarkierna och började döma allt från flickor 13 till division 7-matcher, kände
jag mig aldrig hotad. Det är klart man påverkas när alla lever sig in i
matchen, men efteråt brukar de lugna ner sig. Jag är ju som många vet en så kallad
mittfältsmotor (inte mitt ord, men jag använder det för att skapa en bild) i
Kalmar Kommun och även då, när jag började som domare, var jag aktiv som
spelare så jag visste hur det var, man är ju inne i matchen och det är lätt hänt
att man blir frustrerad.
Nu vet jag uppriktigt sagt inte vad jag vill med min
domarkarriär. Men domaren i söndags var riktigt bra. Kanske har jag inte satt
något avtryck i den här världen, domarvärlden. Kanske lever min legacy vidare. Jag tar på mig
ringen.
/Nils
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar