Därför skall priset gå till ett korplag

Med förundran tog klubbledningen "tidigt" i morse emot beskeded om att vi, Kalmar Kommun, är nominerade till samhällsinstutitionen Kalmar kommuns årliga idrottspris. Vi är naturligtvis oerhört smickrade och stolta över detta. Tack för alla gratulationer! Det kan förvisso verka löjeväckande att ett, till enbart resultaten sett, mediokert korplag ens ska nämnas i samband med en eftertraktad idrottsutmärkelse. Har vi överhuvudtaget någon chans mot IFK Kalmars elitsatsning, Yannicks värjfäktande gamla klasskompis och lirarnas lags eldsjäl? Har vi verkligen gjort oss förtjänta av detta, efter säsonger av återkommande misslyckanden? Naturligtvis.

Vårt lag är en stark symbol för kärleken, gemenskapen och drömmen. Drömmen om fotbollen. Vi har alla misslyckade fotbollssatsningar bakom oss, ingen nådde ända fram. Vi är en antites till det framgångsrika och eftersträvansvärda. Men vi symboliserar hoppet. Varje match är livsviktig för oss. Vi talar om taktik, byten, uppställningar med större entusiasm än de stora klubbarnas tränare, spekulerar om motståndare och minns matcher med samma spänning och sentimentalitet som deras supportrarna som tar en öl innan avspark. I vår värld är vi Kalmar kommuns landslag. Vi spelar för hemkommunen med oförfalskad stolthet. Varje måndag lever vi drömmen på vår hemmaplan i Bredäng. Den kittlande känslan som infinner sig precis vid avspark kommer igen från juniortiden i Lindsdals IF eller Kalmar AIK. Det är inte alltid de största satsningarna och prestationerna som är de vackraste. Det är sådana som vi, som lyckats göra något livsviktigt av ingenting som ibland behöver, men som tyvärr aldrig, belönas. Det är dags att prisa det alldagliga, hylla dem som tog ett steg tillbaka och stöttade de verkliga talangerna. Vi som ändå lever fotbollsdrömmen i ett slags parallellt universum, där kärleken till sporten och vännerna är allt som betyder något. När pressen på framgång och snabba resultat trappas upp inom idrotten är ett korplag symbolen för det meningslösa men vackra som pågår vid sidan om, men som aldrig uppmuntras.

/Klubbledningen